toremmas

Ja, det är en känsla jag har saknat att känna. Längtan. En sådan där ''jag vill aldrig att ögonblicket skall ta slut'' - längtan. Då menar jag inte heller att det behöver handla om oförklarlig kärlek och den delen. Nix. Bara att livet är så jäkla underbart och jag vill ha det såhär, ett bra tag till... och sedan ännu lite till!

 

När man var liten och åkte på småtripper med familj och vänner, till Liseberg och gick på uteservering med ''spännande'' människor på kvällarna, sommargrillfester med familj och vänner - man var liten och tvungen att lägga sig tidigt (men vem fasen gjorde det? Jag heter Emma Torstensson och var en liten dam med vilja, och dispans från andras bestämmanden - även då!) Eller när tonåren kom och man verkligen började smyga ut på kvällarna till fester man icke borde befunnit sig på. Men, man gjorde det ändå. Och det var HIMLA kul. Min farmor hotade att ringa polisen en gång minns jag även, alltså för att jag smitit ut och var med ''olämpliga'' personer. Eller de killar som min kära fader har mordhotat, då han tyckte dessa gossar var alldeles för gamla.. Tjejer vet vad jag menar!

 

När jag tänker efter har jag faktiskt haft otroligt roliga år. Som liten och framförallt i tonåren. Jag ser ofta tillbaka på alla minnen och skrattar, ibland blir jag även lite irriterad, det är i vilket som minnesvärda stunder. Något jag är nöjd över är att jag faktiskt alltid stått upp för mig själv och vem jag varit. Jag gick på en skitskola i Grums med några bra vänner och en hel hög av socialfall därtill. Utan att låta nedlåtande, men jag har aldrig blivit så dåligt behandlad utav folk i min ålder som på jättesten, när man själv bara ''funnits'' och inte gjort dem något. Men nu, några år sedan har jag ju förstått, det är ju avundsjuk allt har handlat om!! Och det är kanske givet!

 

Och nu. Gymnasietiden som har varit den absolut bästa i hela mitt liv. Aldrig förut har jag träffat så underbara, roliga personer som jag dessutom kommit otroligt nära. Dessa personer får mig att vara den person jag vill vara, och det älskar jag att känna. ''När jag bodde i Grums''.. Haha var jag nära på att skriva! Gör ju det än, kom jag på! Var i alla fall det enda man fick lära: tro för-fan inte att du är någon. Efter några självständiga gymnasieår och 1000 kontakter rikare säger jag enbart fuck that!! Tro är det viktigaste och jag/ni har ju en huvudroll i våra liv, och hur viktig är inte en huvudroll?! Vi är viktiga och vi förtjänar att hålla huvudet högt som attan! Keep being proud!

 

 

Förövrigt var jag på stan förut och handlade en alldeles underbar ögonskugga från Chanel. Det unnade jag mig  till upptaggning inför imorgon - har en intervju som vankas!