toremmas

Jag har förstått en sak. En sak som verkar enklare att ta in än vad den faktiskt är. Nämligen dig själv! Faktum är att man kan ju faktiskt alltid välja om man vill vara sin bästa vän - eller sin värsta fiende. Och beroende på vad man väljer, är valet till hur man sedan mår. Lycklig eller olycklig, glad eller ledsen, arg eller sorgen, självsäker eller osäker. Valet är alltid vårt.

 

Jag brukar till exempelvis alltid tänka att ''jag är en grym människokännare'' och det är jag nog (skulle jag vilja säga) med tanke på att jag upplevt så många olika sorters människor i alla olika situationer, lärt känna många på nytt och träffat många nya människor. Dessutom skiljer sig många människor från den lilla ort (Grums) som jag kommer ifrån och stad Karlstad, där jag numera typ alltid befinner mig. Jag känner ofta igen beteenden och därför känner jag ofta på mig vad den andra människan tycks tycka vid intrycket. Jag känner på mig när jag är o-omtyckt eller kanske sagt något klumpigt, även om den andra personen inte visat det utåt. Jag vet ofta hur jag skall handskas med människor och vilka jag kommer att tycka om eller avfärda på direkten. Jag bara gör det.

 

Fast nej. Det gör jag inte alls. Det är lätt att lura sig själv och tänka snäppet för mycket, överanalysera. Det är inte speciellt bra att gå omkring och tänka att man alltid vet allt och att man alltid har rätt. Speciellt inte när det kommer till känslor. Man kan omöjligt veta hur andra tänker, den enda man kan tänka sig in i är sig själv. Såvida personen inte visar det uttryckligen utåt kan man faktiskt inte veta - och man bör heller inte få för sig att göra det. Att tro att man vet allt gör oss inte klokare, vare sig det kommer till vänner, relationer eller kunskap, det gör oss snarare osäkrare - när vi sedan märker att det inte blir som vi tänkt eller trott.

 

PS. Jag anser mig fortfarande vara en bra människokännare, men man får hålla det på en lämplig nivå! Ett bevis på hur ofta våra tankar faktiskt har fel är hur ofta vi blir förvånade!