toremmas

Jag har en så underbar känsla i kroppen.. Jag är så glad och framförallt så tacksam.
Idag, eller igår kanske jag borde säga (klockan har slagit tolv) var ingen dag jag såg fram emot.
Det var då jag skulle få säga mitt sista farväl till min mormor, världens underbaste älskade mormor.
Jag skulle önska henne odödlighet om jag kunnat, ni kan nog inte förstå hur mycket jag tyckte om henne.
På begravningen precis som väntat var den så fruktansvärt sorglig men också oerhört vacker. Allting var ljust, glädjefullt, vacker musik och masstal utav blommor.. Åh så fint det var. Det minsta som vi kunde göra för mormor.
Många tårar och sorg befanns men det viktigaste utav allt var att vi delade det tillsammans.
Efter begravningen serverades det olika sorters smörgås och tårta och jag fick chansen att få lite mer kontakt med dem andra. Jag har inte haft någon kontakt alls med mammas släkt och det tycker jag är så synd. Jag har nästan ingen släkt alls på så sett, inga kusiner heller. Det är förstås inget som jag kan göra något åt men däremot kan jag se till att hålla kvar kontakten med de släktingar jag har och det skall jag verkligen göra. Så jag tycker om min släkt, alla är så trevliga och lättsinniga. Samtidigt som jag kände sorg idag, kände jag väldigt mycket glädje. För varje dag som går förstår jag bara mer och mer hur viktigt det är att leva, att ta vara på sitt liv. Leva ett lyckligt liv.
När jag kom hem och sedan loggade in på facebook (männsklighetens nuvarande liv) fick jag som vanligt in en pratstund med mina tjejkompisar, tjejsnack som innebär myskvällar, shopping, killar och allt vad det innebär. Och från att vara glad och samtidigt ledsen blev jag på ett ännu bättre humör. Tanken slog mig än en gång vilken himla tur jag har att ha sådana underbara och bra vänner och familj. Även om jag kanske inte alltid säger det så tydligt, så är jag obeskrivligt tacksam för att leva det liv jag lever. Det är vänner och familj som ger en människa ett liv, ni gör mitt liv. Jag är så oerhört obeskrivligt tacksam och glad över att ni just ni ger mig det liv jag lever.


Nu är mormor återförenad med morfar uppe i det blå, där dem tittar ner på mig ibland och där dem lyckligtvis lever sitt liv på andra sidan. Jag vet att livet inte tar slut efter döden, jag ser inte döden som ett slut utan bara början på något nytt.
Mormor och morfar lever fortfarande, bara inte i den här världen. Vi kommer ses igen mina älskade änglar, det kommer bara ta ett tag!