toremmas

Tekniken har aldrig vart så effektiv, samhället har aldrig vart så utvecklat och människorna har aldrig vart så upptagna – som nu. Vi har utvecklat Sverige till ett land där de starka överlever.

Samhället som vi har skapat har aldrig förut varit så utvecklat. Människorna har mål till skyarna, drömmar till himmelen och en vilja att lyckas man förut aldrig skådat. Numera strävar alla efter att fina den så kallade lyckan i livet. Karriärens lycka, så att säga.

I dagens samhälle lever vi alla med skyhöga krav. Främst ungdomar, som förmodligen ännu inte hittat sin stabilitet och balans i livet. Man skall alltid vara glad och visa sin absolut bästa sida – en lycklig person, vars liv andra skall vilja leva. Man skall vara snygg, smal och söt, samtidigt som man skall vara unik och framåt. Tuffhet är inget krav, det är ett måste, för att ens finnas i samhället – man skall visa och framhäva sig själv, men man skall aldrig tro för mycket. Annars krockar man nämligen med Sveriges osynliga lag, jantelagen, förstås.

Tjejer, killar, män och kvinnor, alla skall vi dessutom bära på någon talang. Vad händer då om man inte har någon talang? Eller, åtminstone inte vet om den ännu? Då är det den klassiska fasaden som får yttra sig, var någon du inte är, säg saker du inte vet och tyck saker du inte tycker. Visa allt du har och åstadkommit, för guds skull, det finns inget du inte har. Och det är det enda rätta.

Återigen präglas främst ungdomar utav detta, men självklart även vuxna och äldre. Förmodligen är detta nackdelen i ett industriland. Man skall bli bättre och bättre, och det finns inget stop. Tillslut hinner man inte ens andas, det enda man tänker på är hur man ständigt skall bli bättre, på precis allt. Samtidigt, kan en person knappast begära att sitt land och överhuvudtaget samhälle, skall sluta med utvecklingen och kraven som kommer på köpet. Då skulle Sverige stanna upp helt och om några år är det vårt land som skulle vara häst och vagn.

Det är ditt liv!                                                                                                                                                         Det som bör göras är sig själv, man måste inse när man skall sätta stop på sig själv, när man behöver ta ett andetag och vad man faktiskt känner för att göra. Vi, alla, är bara människor och man kan inte ständigt prestera. Sedan när glömde man bort att leva sitt eget liv och inte samhällets – där man alltid skall bidra andra med sin lycka, för det går inte, man kan göra en person lycklig i sitt liv och det är sig själv. Visserligen kan man alltid skänka andra ”glädje” med sin humor och sitt sätt att vara, fast vad är det värt, om man själv ändå inte låter sig glädjas utav det?                    

   ''Skies the limit'', citat okänt.

Isabelle Caro, ett tydligt skräckexempel

Isabelle Caro föddes år 1982 i Marseille och dog år 2010 i Tokyo, som endast 28 år gammal. Ända sedan barnsben led Isabelle utav en allvarlig form utav ätstörning. Starten var hennes mamma som inte ville se sin lilla dotter växa upp, Isabelle som hade en dålig relation till sin alkoholiserade fader, stod väldigt nära till sin mamma och hade en ständig vilja att därför göra henne till lax. Isabelle var nöjd som tonåring när hon fortfarande handlade kläder på barnavdelningen. Hela Isabelles liv bestod utav ständiga tankar till mat, vikt och otroligt små måltider. Som vuxen blev hon modell och skådespelare, hon blev hyllad för sin magra kropp som bestod utav ynka 25 kg. Det var ännu ett bevis på hur hon hade lyckats med sin kropp, samhället ville att hon skulle se ut sådär. När hon år 2006 hamnade i koma, var hennes anorexia värre än någonsin – hon vägde bara 23 kg till hennes 165 cm. När hon vaknade upp tog hon ett beslut, hon skulle bli frisk. Det var då hon förstod allvarligheten. Samhället har då ihop med hennes uppväxt fått Isabelle att tro att det var så hennes liv skulle se ut. Som ett döende skelett.  Isabelles liv är ett exempel på hur farligt det kan vara att påverkas utav andra och samhället, att påverkas är inget man kan låta bli, man behöver få samhället att inse det sunda och riktiga. Att vara så smal som möjligt är ett troget ideal hos främst kvinnor.

Isabelle bestämde sig året efter hon hamnat i koma, år 2007, ställa upp på en italiensk plåtning emot anorexia. Caro ville sprida verkligheten kring anorexia, bevisa för samhället att det inte var något vackert, utan enbart ett helvete. Caro blev världskänd, tragiskt nog blev hon ett ideal för tusentals anorektiker och inte ett skräckexempel. 

Inse ditt otroliga jag

Trots allt negativt dessa krav, ideal och fasader leder till, finns det förstås mycket positivt också. Samhällets utveckling är något som ständigt sker, vare sig vi vill eller inte. Ungdomars val till högskoleförberedande linjer för att säkra sin framtid, har aldrig förut varit så populär. Viljan att bli bäst är i dagens samhälle total. Det är otroligt positivt med tanke på hur smarta och välutbildade människor detta leder till i Sverige. Det människor behöver inse i vårt samhälle är hur grymma de faktiskt är, att prestera på topp och att alltid slita hårt är inte enkelt, det är något man skall ha uppskattning för, främst från sig själv, och det är viktigt att inte glömma bort (för att ens orka fortsätta). Belöna dig själv och din styrka!

Skola är inte allt, men det är mycket

Tro på sig själv är alltid viktigast. Finner man sitt eget värde och tror på sig själv till hundra, finns det faktiskt inte mycket som kan stoppa en person. Vägen dit är däremot tuff. Som det står tidigare i texten så väljer många ungdomar en högskoleförberedande linje, just för att säkra sin framtid, för att kunna komma någonstans. Det är förstås alltid bra, men inte alltid personens bästa. Idag lever man i en värld där allt är möjligt, och det är något man bör ta vara på. Har man en storslagen idé inom teknikens värld, då skall man inte tveka att visa den. Vill man bli doktor men man kommer inte in på högskolan, varför inte söka utomlands. Idag finns det inte en väg att ta utan tusen, och tar man inte dem, kommer man förmodligen att ångra det resten utav livet. Som sagt ’’allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid’’.

Fokuserar man för mycket på samhällets och dess krav, lever man inte längre sitt egna liv och suktar efter sina egna drömmar. Det är dags att inse att man bara lever en gång och den gången är minsann värdig att ta reda på! Uppskatta livet och gör det bästa utav möjliga.

Vad less man blir på det här vädret. Det skiftar från regn, moln, regn, moln hela tiden, usch. Fy för Svenska sommaren! När jag blir myndig skall jag aldrig låta mig lida såhär, utan göra precis vad jag känner för. Jag skall flytta utomlands till något varmt land på vintern och livnära mig där på något enkelt jobb. Sedan komma tillbaka under sommaren i Sverige.. Låter inte det som en bra plan? Någon som vill ta efter? Förstår inte människor som ödslar sitt liv på något de egentligen inte vill, att dem är för lata för att uppfylla sina drömmar.. Det skrämmer mig. Hur som helst, en tanke från min sida. Jag väntar in Jennifer för att hitta på något. Hm.. en långpromenad skall jag tvinga med henne på sedan laga mat och ha en riktig filmkväll eller kanske gå på bio. Först & främst skall jag piffa till mig lite! Ducsha, raka mig, smörja in med bodylotion och sådant där. Så att jag blir lite fräschare än nu, liknar just nu ett smutsigt troll..

Ursäkta så mycket för mina kommande meningar, men nu jävlar skall sanning fram.
För att slippa bli en oerhört sorglig människa behöver man uppfylla vissa krav, samt undvika en hel del beteenden förstås. Jag är så trött på människor som alltid är så elaka, kränker andra och beter sig rent åt helvete fult, ni behöver inte oroa er.. Ni kommer såklart få alla smällar tillbaka en vacker dag. En dag som denna ex!

En bra människa

Kränker inte andra
Tänker på andra före sig själv
Är snäll och trevlig
Behandlar andra som andra behandlar henne/honom

En dålig människa
Är elak, såsom kränker andra, snackar och ser ner på andra, hånar, ja behandlar helt enkelt andra dåligt.
Ser sig själv som överlägsen
Är egoistisk, sniken, sur
Är missundsam

Man behöver såklart inte vara en ''dålig eller bra'' människa för att man uppfyller något utav dessa krav, alla har ju sina svackor och sämre dagar. Men jag skulle nog vilja avleda det här ifrån att hamna till sin personlighet. Ingen skriven regel utan bara ur min egen synvinkel!

Jag tycker att en blogg mestadels skall vara relativt ytlig. Det är lite upp till var och en, men man skall kunna stå för vad man säger och skriver också, annars borde man nog börja tänka sig lite för. Nu bryter jag dock denna regel och övergår till karma! Jag har varit en ganska tight kompis med en tjej under vissa perioder. Då har vi haft roligt tillsammans som vilken kompis som helst. Av någon anledning blir vi alltid ovänner, den här tjejen tänder nämligen till på oerhört småsaker och blir på ett ögonblick Sveriges hänsynslösaste och elakaste människa. Hon älskar att bråka för att inte nämna. När man är ovän med någon undviker jag personen, ignonerar den helt enkelt. Det gör inte denna, hon är riktigt haj på sms och man kan lyckas få 10 hatsms i mínuten utan att man svarat. Efter mobilen är det fb-chatten, pm som gäller. Väl när man blockerat denna person använder hon sig utav någon kompis konton istället, eller min blogg. Där kan man hagla in med massvis utav elaka kommentarer utan att säga vem man är. Även om man vet att personen är 100% säker på vem den är, hon kan iallafall inte polisananmäla dig nu. Den stora frågan jag skulle vilja ställa till den här tjejen är hur hon lyckas. Hur lyckas du fortsätta med ''det du nu håller på med'' utan att få dåligt samvete? Jag menar svarar inte personen tillbaka för fem öre, eller kränker dig överhuvudtaget borde man väl ändå sluta efter ett tag? Att du inte tröttnar på att ödsla din tid såhär!
Jag har såklart förstått att du är i desperat behov utav mig, inte överlever utan mig. Helt besatt helt enkelt!
Men månad efter månad, år efter år. Jag tänker inte bete mig bra, ignonera, skita i dina kommentarer och låtsas som att jag inte bryr mig eller tar åt mig alls längre. Det är väl självklart att jag blir ledsen! För det är sjukt vad du har fått mig att må dåligt, riktigt dåligt och så många kvällar du har förstört. Den här gången tog det ett stopp!
Nu är jag så omogen och går tillochmed ut med personens namn.
Angelica Hednar, på svar till alla dina kommentarer. Extra tillämpat till din senaste.
Om jag tar min breda beniga röv och gör, vad vill du att jag skall göra med den förresten?
Kan väl du stoppa upp din feta röv i din glupska mun ( det kanske täpper igen hungern lite!) Och sticka ifrån min blogg.
Puh.... Ser inte fram emot den kommande konversationen, så om du vågar. Du brukar ju alltid vara så tyst i verkligheten? Om du har något på ditt lilla hjärta så kan vi prata ut om det istället. Jag är inte van att skriva hat konversationer förstår du! I fortsättningen råder jag dig att radera ditt elaka, egoistiska, beteende. En vacker dag har du någon värre person att göra med.. Som hugger tillbaka 1000 värre. Karma is a bitch! Se det som en läxa och tänk om :)

Om det är något jag aldrig har haft så är det en riktig förebild. Visst har jag suktat efter någon annans utseende, speciellt kändisaranas. Såsom Angelina Jolie & Brad Pitt är enligt mig de snyggaste människorna på våran jord utan att överdriva. Att sukta efter deras utseende kan jag lika gärna lägga ner, jag är inte lik någon utav dem för fem öre (haha). En förebild tycker jag skall ha uppnått någonting, vara någonting. T.ex kämpa för männskliga rättigheter, en reporter i Irak, modell & ja nästan vad som helst. Då tänker jag såhär. Istället för att sukta och se upp till de här människorna. ''Gud vad ni är bra'', ''Vilken grej och träffa honom/henne'', ''Vill bli som dig'' och blablabla! Om jag känner så har jag troligtvis ett intresse för det ämnet, då ser jag till att arbeta mig uppåt i den grenen (för jag skulle bli grym, grymmare än hon som borde varit min förebild).
Kalla mig fåfäng men jag är nog min egen förebild;)

Jag har en så underbar känsla i kroppen.. Jag är så glad och framförallt så tacksam.
Idag, eller igår kanske jag borde säga (klockan har slagit tolv) var ingen dag jag såg fram emot.
Det var då jag skulle få säga mitt sista farväl till min mormor, världens underbaste älskade mormor.
Jag skulle önska henne odödlighet om jag kunnat, ni kan nog inte förstå hur mycket jag tyckte om henne.
På begravningen precis som väntat var den så fruktansvärt sorglig men också oerhört vacker. Allting var ljust, glädjefullt, vacker musik och masstal utav blommor.. Åh så fint det var. Det minsta som vi kunde göra för mormor.
Många tårar och sorg befanns men det viktigaste utav allt var att vi delade det tillsammans.
Efter begravningen serverades det olika sorters smörgås och tårta och jag fick chansen att få lite mer kontakt med dem andra. Jag har inte haft någon kontakt alls med mammas släkt och det tycker jag är så synd. Jag har nästan ingen släkt alls på så sett, inga kusiner heller. Det är förstås inget som jag kan göra något åt men däremot kan jag se till att hålla kvar kontakten med de släktingar jag har och det skall jag verkligen göra. Så jag tycker om min släkt, alla är så trevliga och lättsinniga. Samtidigt som jag kände sorg idag, kände jag väldigt mycket glädje. För varje dag som går förstår jag bara mer och mer hur viktigt det är att leva, att ta vara på sitt liv. Leva ett lyckligt liv.
När jag kom hem och sedan loggade in på facebook (männsklighetens nuvarande liv) fick jag som vanligt in en pratstund med mina tjejkompisar, tjejsnack som innebär myskvällar, shopping, killar och allt vad det innebär. Och från att vara glad och samtidigt ledsen blev jag på ett ännu bättre humör. Tanken slog mig än en gång vilken himla tur jag har att ha sådana underbara och bra vänner och familj. Även om jag kanske inte alltid säger det så tydligt, så är jag obeskrivligt tacksam för att leva det liv jag lever. Det är vänner och familj som ger en människa ett liv, ni gör mitt liv. Jag är så oerhört obeskrivligt tacksam och glad över att ni just ni ger mig det liv jag lever.


Nu är mormor återförenad med morfar uppe i det blå, där dem tittar ner på mig ibland och där dem lyckligtvis lever sitt liv på andra sidan. Jag vet att livet inte tar slut efter döden, jag ser inte döden som ett slut utan bara början på något nytt.
Mormor och morfar lever fortfarande, bara inte i den här världen. Vi kommer ses igen mina älskade änglar, det kommer bara ta ett tag!

Att andra världskriget är en utav männsklighetens grymaste, elakaste, hemskaste händelser någonsin är ingen nyhet. Efter att jag har sett på Krig och hågkomst, har jag ändrat uppfattning ännu en gång. Jag har nog aldrig sett någon mer beskrivande och hemskare film. Den tog oerhört många timmar, men den är verkligen sevärd. Jag trodde redan att jag var förstodd om allt som skett under Andra Världskriget, absolut absolut inte. Det hemskaste och värsta som kan hända en människa. Och jag har inte ens varit och besökt något läger, inte ens fått uppleva det? Det är ingen annan än den som upplever det själv som kan känna den fruktansvärda känslan, så obeskrivlig är den. Man tror att man vet, men egentligen vet man ingenting.
Tyskland, eller Nasisterna så att säga. Borde aldrig förlåtas. Efter att ha tagit så många liv, utfört experiment, plågat, torterat, kränkt, en stor del av världen så förtjänar dem ingenting annat än hat.
Och nu, då. 2010: Sker valet i Sverige, nu kom det ett rasistiskt parti med i riksdagen. (Sverige Demokraterna) Som får vara med och bestämma. Då undrar jag vad tänker ni med människor?
Är det här vad vi vill? Skall vi bli som dem andra nasisterna? För Sverige Demokraterna är nasister, rasister.
Jimmie Åkesson är en politiker precis som Adolf Hitler, och Jimmie gör precis samma som Hitler gjorde.
Hitler var en mycket skicklig talare, politiker och självklart gick han inte ut med det första han gjorde ''vi utrotar alla judar'' Det förstår ni också hoppas jag? Och det gör inte Jimmie heller, han är en politiker och han vet hur han skall ta till sig folk! Självklart kommer det masstal med röster till honom på grund utav vad han säger, och han säger inte hela grejen och vad han vill att det skall leda till. Så är det alltid.. När människor kommer i kriser behöver vi någon att skylla på och denna gången är flyktingarna drabbade.
Nonono! Jag råder er att ta reda på fakta och läsa om partiet innan ni öppnar munnen. Jag är helt säker på att Sverige Demokraterna aldrig skulle varit med i riksdagen om alla visste vad dem snackade om, om alla kunde partiet från grund och botten. Lär er människor!!

Jag förstår mig inte på sådana program. Alla personer i hela världen tycks älska det och jag säger bara varför? En modeshow låter lite kul att titta på och speciellt för de modeintresserade så att säga. Men vad är det man spanar in egentligen? Det är inte precis kläderna, det enda dem består utav är ett par änglavingar och lite horn huller om buller. Det är kropparna! Och vart är dem attraktiva egentligen? 1,80 cm lång och 45 kg. Hur kan folk ens tycka att det är vackert och ha dessa modeller som förebilder? Ioförsig det förstår jag eftersom det är tydligen så den perfekta kroppen skall se ut. Och vem vill inte ha en perfekt kropp liksom? Men vem är det som säger att man skall se ut så? Jo det är dem förbannade modellagenturerna och dem som tillverkar dessa kläder efter det måttet. Och nu menar jag inte att det är fult att vara så smal, det kan vara fint också. Men att man skall leva sig efter det här måttet och se det som rena drömmen, tycker jag är fruktansvärt. Det är förfan inte konstigt att människor i vårat samhälle drabbas av anorexia/bullimi och alla slags ätstörningar som finns! När det är vi själv som skapar det. Vi blir informerade och får det som rena faktat ända från när vi börjar leka med barbiedockor. Och människor i den såkallade modevärlden, blir helt hjärntvättade av det här. Jag tycker att man skall börja med kläder i alla storlekar som bärs av kvinnor och män i alla former på modevisningar. Duga för den man är och vara fin på sitt eget sätt! Inte visa upp något tvunget ideal att leva efter.