toremmas

Jag har precis haft ett långt och så behövligt samtal med Filippa. Vi har pratat om våra liv, problem, känslor, mål, relationer och resor. Ett viktigt samtal med en väldigt empatifull vän, ni vet, en sådan vän man bara känner att sekunden munnen öppnas, förstår hon vad som menas. Utan att någonsin döma. Filippa är nog en utav de få vännerna jag känner att jag kan berätta precis vad som helst, utan att känna skam. Hon ser mig för precis den jag är.

 

Sådana vänner växer definitivt inte på träd, det har jag förvisso alltid vetat, även om jag inte alltid agerat så. Förra året tyckte jag verkligen inte om mig själv. Vilket jag heller inte hade gjort på en lång period. Jag ogillade mig själv för den jag var, för vad jag kände, och tänkte ofta på hur många fel jag hade. ''Fel'' och problem jag aldrig skulle berätta för någon (förutom vänner som denna klippa), jag ville inte mig själv det bästa och det visade jag genom att strunta i mig själv, och valen jag gjorde. Alla de viktiga sakerna jag struntade i att prioritera, och de idiotiska sakerna som jag verkligen prioriterade. Jag kunde avsky mig själv så mycket att endel av mig önskade att något hemskt skulle hända mig. Jag tyckte ändå inte att jag förtjänade något bättre.

 

Det här året har fått mig att tänka om. Gränsen får nu vara nog. Jag har tillåttit mig själv att blivit illa behandlad, jag har struntat i de som behandlat mig väl, jag har velat omges av de som behandlat mig illa. Jag har haft en glad utsida, men på lång sikt har jag varit allt annat än glad. Sakta men säkert har jag lärt mig att öppna upp mig, blotta mig, slänga den förbannade stoltheten i väggen och bara vara - vara svag, vara trasig, sårad, men även ibland glad och nöjd, stolt över mig själv. För vad jag vågat göra, och steget jag vågat ta. Jag har fått insikt om mitt liv.

 

Det här året kommer nog bli det tuffaste någonsin för mig. Men jag kommer kämpa. Tills jag är där. Och när jag är där, kommer jag vara starkare än någonsin.