toremmas

krönika, kåseri

Sju år i grundskolan, tre år i högstadiet, tre år i gymnasiet och totalt 13 år i skolan. Fem dagar i veckan, från 6-års ålder till 19-års ålder, befinner vi oss i skolbänken. Vi delar allt ifrån sorg och glädje, tårar och skratt, gräl och ångest, till vardagliga saker såsom en simpel pratstund, om de nya jeansen, senaste festen, eller den absolut svåraste uppgiften, som vi någonsin fått (en känsla som tycks komma och gå).

Men, det händer så mycket mer. Vi börjar som små barn och slutar som vuxna kvinnor och män. Under denna tid har vi blivit uppfostrade, om hur vi skall bete oss i grupper och klara oss i livet. Drömmar och mål har växt fram, individer har formats, grupper har skapats. Desto äldre man blir, desto mer personlig blir man som person, har jag kommit i underfund med.

Ni minns när man var liten, man kunde umgås med vem som helst. Man blev världens bästa vänner – lika hastigt som man blev skarpaste fiender. För att sedan, återigen, bli allra bästa vänner! Det var killbasiller och mängder av grodor, samtidigt som någon liten tjej hade turen att få en prins på skolan. Trist nog blev prinsen ganska hastigt en groda, återigen. Man kan tycka att man skiftade lite mellan sina känslor, från kärlek till hat. Det gick lite hastigt, fast man var åtminstone inte långdragen!

Högstadiet kom att leda till en stor kontrast. Nu fick man uppleva de riktiga tuffingarna, det fanns ideal att rätta sig efter, man tyckte och man började ifrågasätta – just ifrågasätta, tror jag är ett ord föräldrar känner sig ganska bekanta med. Av någon komisk anledning hade de alltid fel! Återigen, det skulle testas både ett och annat. Fester, sprit, moppe och ett IG på senaste testet, var förstås lite häftigt. För att inte tala om hur spännande, och farligt det var…

Jag har alltid varit en tjej med lite skinn på näsan, samtidigt som jag kunde anses vara den känsliga. Det var alltid jag som räckte upp handen och det var alltid jag som ville veta mer och fråga - när de andra i klassen inte vågade. Att vara unik var något jag strävade efter, även om jag inte förstod att jag gjorde det då, har det nog alltid vart mitt egna lilla måtto inombords. Det skulle alltid vara på ett annat sätt, gjorde en annan så, då skulle jag absolut inte göra det.

En himla massa stönighet är en egenskap jag har att tacka för idag, att jag är där jag är. Mycket möjligt att mitt kämpe i skolan inte alltid var det högsta, att fokuset låg på något annat – men jag tycktes aldrig tvivla på mig själv. Ville jag något – lät jag heller aldrig något hindra mig. Gymnasievalet blev en lätt match, en helt ny skola med bara nya människor. Det var så häftigt! Jag kom till gymnasiet med självsäkerhet på topp, vilket ledde till många, många vänner och en otroligt rolig tid.

En jobbig tid också, aldrig förut har vi, ungdomar, fått anstränga oss så mycket, det var och är skola, och vi är vana att bli behandlade som barn! Nu blev vi helt plötsligt vuxna i lärarnas ögon. Vadå struntar de i om vi inte går på lektionen? Är det vårt ansvar? Jaha, det är vi som får lida sedan!

Äntligen förstod vi. Efter allt tjat och gnat i alla dessa år, förstår jag, vi, vad alla vuxna har förberett oss för, det här, vår framtid.

Det är vårt liv och vi bestämmer själva hur vi skall använda det. Artist, trädgårdsmästare, journalist, expedit, bonde, eller varför inte hemmafru/hemmaherre! Det finns ingen som säger något efter dessa 13 långa, men samtidigt korta, år. Alla har olika definition på hur ett liv skall se ut. Vi bestämmer vad som är lycka och inte, vad som är värdigt och ovärdigt. Valet är vårt.