toremmas

För första gången på väldigt länge känner jag för att visa min negativa sida. Eller en sämre kväll som jag hade igår, i alla fall. Vi firade Ida och hade hur trevligt som helst, som den optimist jag är tänkte jag snabbt bort att jag var den enda utav cirka 24 pers som inte skall med ut sedan, men jag sitter minsann och taggar upp ändå - för man vet trots allt aldrig vad som väntar här i livet! Och speciellt inte på en onsdag tänkte jag, haha, skämt åsido.

 

Väl påväg till festen inser jag att jag är den enda som inte skall med ut, jag är den enda som kommer att få ta bussen hem efter att ha varit på en förfest, medan alla andra går ut och har hur kul som HELST. Och det suger, otroligt rejält, eftersom det inte finns någon människa som är mer framåt & människoälskare som mig när jag är i mitt upptaggade ESS. Sådär sitter jag på en bänk i min ensamhet och vräker i mig godis som tröst, väntar på min buss som kommer om si sådär cirka 5 h, klockan 04:00 på natten.

 

Efter ett tag ställde i alla fall Jennifer och Nicke upp & hämtade mig, och jag blev genast på så bättre humör.. Kände mig inte alls lika ensam och övergiven längre, ha-ha! Var inte övergiven, men ni förstår hur jag menar. Då slog tanken mig egentligen, att det är ju inte hela världen, jag är en positiv människa och jag vet att jag löser det mesta, jag skulle aldrig låta mig själv ha tråkigt i ett halvår. Däremot slog det mig hur viktigt det är med sina nära och kära, hade inte Jennifer kommit eller stått ut med mitt deprimerande snack hade jag förmodligen varit lika deprimerad nu. Länge leve vänner!!